De 95 procenten : det omedvetna och det mörka

KAPITEL 16

Det finns en särskild sorts tystnad som kan uppstå när en människa inser hur liten del av sitt eget liv hon faktiskt upplever medvetet. Det är som att stå på en klippa och blicka ner i ett hav utan botten. 

Vi föreställer oss att vi styr våra liv genom beslut, analyser, känslor och viljeakter. Vi tänker oss ett inre kontrollrum där ett ”jag” sitter vid spakarna och bestämmer riktningen. Men när vi börjar öppna dörren till det där kontrollrummet, möts vi av en obehaglig syn: rummet är tomt. 

Spakarna rör sig, men ingen hand syns på dem. Lampor blinkar i gåtfulla rytmer. Processer pågår i mörker, långt utom räckhåll för den lilla ficklampa av uppmärksamhet vi kallar medvetande. 

I del 1 såg vi att ditt medvetna jag, trots sin självsäkra känsla av att vara ”chefen”, bara hanterar en försvinnande liten del av den information hjärnan bearbetar – ungefär 50 bitar per sekund. Samtidigt arbetar ditt omedvetna med omkring 11 miljoner bitar per sekund. 

Det du upplever som ”jag tänker, jag känner, jag väljer” är oftast bara sista bildrutan i en lång kedja av händelser som redan hunnit spelas upp. Beslut har fattats, signaler har skickats, hormoner har frigjorts – innan medvetandet ens klivit in på scenen. 

När du bestämmer dig för att lyfta ett finger, kan man i experiment se att aktiviteten i hjärnans motorområden ökar flera hundradels sekunder innan du upplever intentionen att lyfta det. När du känner en stark åsikt, har den ofta formats av primingar, kroppsliga signaler och emotionella mönster du aldrig lagt märke till. När du blir arg har adrenalinet ibland redan börjat flöda, innan du hunnit formulera en enda tanke om varför. 

Vi lever i en mental teater där medvetandet kliver ut på scenen, tar en bugning – och tar åt sig äran för föreställningar det aldrig regisserat. 

Men i den märkliga symmetri som universum verkar älska att upprepa, är denna inre blindhet bara halva historien. 

För det vi inte ser i oss själva speglas i det vi inte ser i kosmos. 

Vi står inför ett faktum som är så orimligt att det nästan passerar som abstraktion: allt du någonsin sett, hållit i handen, rört vid eller drömt om – stenar, träd, din egen kropp, planeter, stjärnor, galaxer – utgör bara omkring fem procent av universum. 

Resten, de andra 95 procenten, är osynligt. 

De består av något vi inte kan se direkt, inte mäta direkt, och egentligen inte beskriva på annat sätt än som en frånvaro. Som en skugga som inte verkar kastas av något vi kan se. 

Historien om detta mörker börjar med ett fel i våra förväntningar. När astronomer studerade galaxers rotation såg de att stjärnorna snurrade för fort. Baserat på den mängd synlig materia borde galaxerna slitas sönder, som lövhögar i en virvelvind. Men de höll ihop. 

Något höll dem samman. Inte ljus, inte gas, inte stjärnor – utan något mörkt, massivt, genomträngande. Vi gav det namnet mörk materia. Det verkar utgöra runt 27 procent av universum. 

Som om inte det vore nog upptäckte man något ännu märkligare. Universums expansion, som länge antogs sakta av, visade sig i stället accelerera. Det är som om själva rumtiden blåses upp av en osynlig pump. Den kraft som driver denna acceleration kallar vi mörk energi. Den står för ungefär 68 procent av universum. 

Namnet är ärligt i sin enkelhet: mörk energi betyder egentligen bara ”vi har ingen aning – men den finns”. 

Här står vi alltså, med en dubbel blindhet: 

• runt 95 procent av ditt psyke är omedvetet, 

• runt 95 procent av universum är mörkt och okänt. 

Det medvetna sinnet är en liten ö av ljus i ett inre hav. Den synliga materien är en liten ö av ljus i ett kosmiskt hav. Allt annat är mörker. 

Men mörker betyder inte tomhet. 

Det är inte ingenting. Det är något vi ännu inte förstår, något som påverkar allt vi ser utan att själv synas. Precis som det omedvetna påverkar varje tanke utan att själv bli en tanke. 

Vi är, på ett nästan poetiskt bokstavligt sätt, ekon av universums struktur. Vi bär samma asymmetri inom oss som kosmos bär i sina vidder. Det är som om verkligheten försöker viska något genom denna återklang: 

Du är inte vad du tror. 

Det du kan se, mäta och förklara – i dig själv och i universum – är bara en tunn hinna, ett skimrande membran som flyter ovanpå en djupare svärta. 

Mörk materia passerar genom din kropp just nu. Miljontals partiklar varje sekund, tysta som neutriner, glider rakt igenom dig utan att nämnvärt kollidera med de partiklar du består av. De rör sig genom väggar, berg, människor, planeter – som skuggor utan yta. De påminner oss om att det du upplever som ”massiv kropp” är en lokal illusion, giltig bara innanför gränssnittet. 

Du flyter i ett hav av det okända – både inuti och utanför. 

Och mörk energi, denna märkliga kraft som driver galaxer isär, fungerar nästan som kosmos eget omedvetna: en djup dynamik som formar framtiden utan att direkt synas i nuet. 

Vad gör man med en sådan insikt? Hur ska vi förstå ett universum där nästan allt är dolt – och ett psyke där nästan allt sker i skugga? 

En möjlig slutsats är cynisk: att vi lever i en värld som inte är gjord för att förstås. En annan är ödmjuk: att vi bara skrapat på ytan av verklighetens arkitektur. 

Men det finns en tredje möjlighet – den som blir viktig för resten av denna bok: att medvetandet och universum speglar varandra just därför att de är uttryck för samma djupa princip. 

Att mörkret i psyket och mörkret i kosmos inte är två skilda mysterier, utan två manifestationer av ett och samma mysterium: ett djup som alltid undandrar sig total kontroll, men som ändå bär allting. 

Det är här kvantfysiken gör entré, som den märkligaste och mest rebelliska gren av vetenskapen vi någonsin frambringat. För på kvantnivå verkar verkligheten inte bara vara dold – den verkar också lyssna. Den tycks reagera, vänta, hålla sig i en superposition av möjligheter till dess att någon tittar. 

Det är in i den världen, där observation och verklighet tycks flätas samman, som vi nu stiger i kapitel 17. 

Till Del 2 Kapitel 15 <-> Kapitel 17