Den kollektiva febern : att behålla klarheten när världen regredierar

KAPITEL 30

När en människa börjar vakna ur egots dröm uppstår en stillhet, ett ljus, en klarhet som gör att världen plötsligt ter sig annorlunda. Men det du ser när du börjar se mer klart kan ibland kännas förvirrande, till och med skrämmande. För samtidigt som du rör dig i riktning mot en djupare vakenhet, tycks stora delar av mänskligheten röra sig åt motsatt håll – in i en sorts kollektiv feber. 

Denna feber tar sig många uttryck: polarisering, identitetskrig, konspirationer, tribalism, sociala medier-frenesi, ett konstant brus av åsikter och känsloutbrott där allt är absolut, akut och laddat. Det är som om mänsklighetens kollektiva psyke svajar, som om vi står på en gemensam tröskel mellan två världar: en gammal som håller på att dö och en ny som ännu inte tagit form. 

I sådana tider är det lätt att känna sig överväldigad. Lätt att svepas med av samma energi som du just har börjat se igenom. Lätt att tappa den inre jämvikt du så omsorgsfullt börjat upptäcka. Men det är just här, i friktionen mellan individens uppvaknande och kollektivets regression, som din närvaro blir viktigare än någonsin. 

Carl Jung beskrev hur enskilda människor kan vara förnuftiga, nyanserade och självreflekterande, men i grupp ofta tappar kontakten med sin egen inre kompass och sjunker ner i mer primitiva mönster. Gruppen blir som ett eget väsen – styrd av instinkt, rädsla och projektion snarare än klarhet. Det räcker idag med några sekunders scrollande för att känna hur en mental hetta slår emot dig: alla ropar, få lyssnar, allt förstärks, spetsas, överdrivs. Något i denna kollektiva stämning försöker dra in dig, få dig att reagera, ta parti, välja sida, höja rösten, fördöma. Egot älskar konflikt; det får näring av den. 

Men när du ser allt detta från en högre medvetenhet blir det också tydligt vad som pågår. Det är samma omedvetenhet som alltid funnits – nu förstärkt av teknik, hastighet och global sammankoppling. Människans tankar står plötsligt i ständig kontakt med varandra, och kan därför också förlora sig tillsammans i större skala. 

När du känner att det kollektiva egot försöker dra in dig i sin feber, stanna upp. Känn din andning. Känn kroppen, fötterna mot golvet, tyngden i höfterna, handen som håller telefonen. Lägg märke till att allt som vill dra in dig är riktat mot ditt sinne: dina åsikter, din indignation, dina gamla reaktionsmönster. Vi har tränats att svara från tanken, inte från medvetandet. Men du kan välja något annat. 

När du lyssnar på någon som talar i affekt – i ilska, rädsla eller förakt – lyssna inte bara med ditt huvud. Lyssna samtidigt från kroppen. Håll kvar en del av din uppmärksamhet i magen, i bröstet, i andningen. Den enkla återkopplingen till kroppen bryter kedjan där mentala virus annars hoppar från en person till nästa. Du blir som en jordkabel: energin går ner genom dig, istället för in i dig. Det är inte passivitet, det är en högre form av agerande. Du blir ett centrum av närvaro i en miljö som annars skulle vara helt uppslukad av reaktivitet. 

När världen känns regressiv, polariserad eller irrationell är det lätt att tänka att förändring framför allt måste vara högljudd: protester, debatter, kamp, strukturella förändringar. Allt detta kan vara viktigt, men det verkligt djupgående skiftet sker någon annanstans – i tystnaden inuti en individ som för första gången väljer att inte bli uppslukad av febern. 

Det är när du för första gången svarar på en attack med närvaro istället för motattack. När du står kvar i dig själv, även när den andra är helt förlorad i sitt eget drama. När du vägrar låta andra människors omedvetenhet definiera ditt inre tillstånd, utan i stället håller en stadig, mild klarhet vid liv. Varje sådan stund förändrar världen mer än vi tror, för medvetande smittar. Precis som rädsla går från nervsystem till nervsystem, gör klarhet det också. 

Att inte dras med i febern är ett konkret, dagligt arbete. När du märker att nyheter gör dig spänd, att en väns åsikter provocerar dig, att en diskussion på nätet drar dig in i en spiral – stanna och fråga: Vem är det som reagerar just nu? Är det min närvaro, eller är det gamla mönster av rädsla, skam och försvar? Bara frågan i sig väcker vittnet inom dig. Du är inte längre helt inne i stormen, du ser den. 

Ur den blicken föds ett annat slags lugn. Inte likgiltighet, utan ett kraftfullt, förankrat lugn. Du blir den som håller medvetandet, istället för att förlora dig i det kollektiva bruset. Du blir en fyr snarare än ännu en våg i stormen. 

Och ofta är det just så världen förändras på djupet: genom människor som inte längre låter sig dras ner i samma omedvetenhet de ser omkring sig, utan håller fast vid sin egen klarhet – stilla, orubbligt, mitt i allt oväsen. 

Till Del 3 Kapitel 29 <-> Kapitel 31