KAPITEL 35
Nu står vi, åtminstone för en stund, vid en sorts vägände. Vi har rest genom hjärnans illusioner, genom fysikens tomrum och in i hjärtats tysta kammare. Vi har sett att ”jaget” är en konstruktion och att materian är mer drömlik än solid. Och ändå finns ofta en sista, envis fråga kvar när insikten om allt detta börjar sjunka in: Är jag ensam?
Om allt är medvetande, och jag är medvetande, betyder det då att jag är som en ensam gud som drömmer ett universum av speglar? Är solipsismen – idén att bara jag existerar – den logiska slutstationen? Nej. Det är faktiskt precis tvärtom.
Den materialistiska världsbilden är i själva verket den ensammaste som finns. Den säger: du är en olycka, en statistisk blixt i ett likgiltigt kosmos. En biologisk gnista som flämtar till under några decennier i ett oändligt, dött, kallt universum. När du dör slocknar ljuset, och inget i universum bryr sig – för universum kan inte bry sig. Det är bara materia.
Idealismen – insikten att medvetandet är fundamentet – vänder på detta. Den säger inte att du är ensam i ett privat inre universum, utan att du är en lokal öppning i ett oändligt medvetet fält. Frågan är inte längre: ”Finns någon där ute?” utan: ”Finns det egentligen något där ute alls – eller är allt detta olika uttryck för samma inre?”
Tänk om universum inte är en tom scen där liv råkar uppstå. Tänk om universum är liv.
Kosmopsykism – havet och virveln
Filosofer kallar detta kosmopsykism: idén att det inte finns miljarder separata medvetande (du, jag, katten) som små öar i ett dött hav, utan ett enda medvetande som antar många former.
Föreställ dig en enorm ocean. Vattnet är ett. Men på ytan kan det uppstå virvelströmmar. En virvel ser ut som något eget. Den har en form, en rörelse, en plats. Den skulle, om den kunde tänka, kanske säga: ”Jag är en virvel – och där borta är en annan.”
Men virveln är aldrig något annat än vatten. Det finns ingen verklig gräns där virveln slutar och oceanen börjar. Det är bara vattnet som råkar anta en viss form just där, just då.
Vi är sådana virvelströmmar. Vi är lokala koncentrationer av det universella medvetandet. Inte avskurna från det, utan gjorda av det. Vi är sätt på vilka universum upplever sig självt från specifika vinklar.
Bernardo Kastrup använder liknelsen med en person som har dissociativ identitetsstörning (DID). En och samma hjärna kan rymma flera ”alter” – separata personligheter som inte känner till varandra, men som ändå delar samma underliggande sinne. På liknande sätt, säger han, kan universellt medvetande bära otaliga ”delpersonligheter” som upplever sig själva som separata. Vi är universums alter. Vi är drömkaraktärerna i den kosmiska drömmen – verkliga som erfarenhet, men inte separata från drömmaren.
Du är sedd
Vad betyder detta för känslan av ensamhet? Det betyder att när du ser upp mot stjärnhimlen, tittar du inte in i ett dött mörker. Du tittar in i en aspekt av ditt eget ursprung. Du tittar in i samma medvetande som ser genom dina ögon.
Tystnaden i skogen är då inte tom; den är mättad av närvaro. Stillheten i ett rum där ingen talar är inte ett vakuum; den är ett fält. Du är aldrig bortkopplad från källan, för du är källan, tillfälligt formad som ”du”.
När du sitter i tystnad och sjunker in i den inre friden, kopplar du inte bort dig från verkligheten – du kopplar upp dig mot den. Du slutar för en stund att vara virveln och minns att du är vattnet.
Du är inte en liten människa som desperat försöker hitta mening i ett meningslöst kosmos. Du är kosmos som tittar på sig självt och frågar: ”Vem är jag?”
I den insikten finns en trygghet som ingen yttre garanti kan ge. Du hör hemma här, inte som gäst, inte som främling, utan som själva väven. Du är gjord av samma ”stoff” som stjärnorna – och det stoffet är inte enbart atomer. Det är medvetande, form taget ur formlös närvaro.
Aldrig utanför, aldrig ensam
När du ser på världen ur denna vinkel förlorar ensamheten sitt grepp. Ensamheten bygger alltid på antagandet om separata bubblor: jag här inne, världen där ute, andra långt borta. Men om det bara finns ett medvetande med många perspektiv, faller den logiken sönder.
Du kan fortfarande känna dig ensam som människa, på ytan, i rollen – när du längtar efter någon att prata med, någon att luta dig mot. Men på djupet, i det fält där alla perspektiv möts, har du aldrig varit ensam. Det har bara varit medvetande som speglat sig i sig själv.
Du är aldrig ensam, inte därför att någon alltid ser dig ”utifrån”, utan därför att det inte finns något genuint ”utanför”. Allt du möter, allt du ser, allt du känner – alla varelser, alla stjärnor, alla världar – är olika rörelser i samma levande universum.
Och det universumet är du.
Till Del 4 Kapitel 34 <-> Kapitel 36
Upptäck mer från Akasha.se - Inre visdom i en ny tid
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.