Det finns en särskild stillhet som infinner sig när man gått hela varvet runt. När man har sökt långt ut – in i materiens minsta byggstenar, i galaxernas tysta expansion, i medvetandets gåta – och till slut upptäcker att det man letade efter aldrig fanns utanför en själv. Det var hela tiden här, i det enkla faktum att du är medveten.
Du har sett att världen inte är vad den först verkar vara. Att färger inte finns där ute i ljuset. Att materia nästan inte innehåller någonting. Att tiden är ett psykologiskt sken. Att minnen skrivs om varje gång du minns dem. Du har sett att kroppen är en process, inte ett objekt, och att gränsen mellan “du” och “världen” i själva verket är porös som dimma. Du har sett att hjärnan förutspår mer än den uppfattar, att dina beslut fattas innan du blir medveten om dem, och att den värld du tror att du observerar delvis skapas i samma stund som du tittar på den.
Men du har också sett något djupare: mitt i allt detta finns en kontinuitet. En tyst punkt. Ett vittne.
Oavsett hur långt du undersöker, oavsett hur många lager du skalar bort, finns något som inte förändras – upplevelsen av att vara. Inte någon särskild upplevelse, utan själva faktumet av medveten närvaro. Denna närvaro är inte personlig. Den är inte lokal. Den är inte ens ”din”. Den är fältet i vilket allt annat framträder.
När du upptäcker den är det som om ljuset ändrar riktning. Det kommer inte längre utifrån, utan inifrån.
Du har sett att världen kanske inte är en fysisk maskin, utan ett uttryck för medvetande. Att varje objekt är ett gränssnitt, inte en absolut. Att varje hjärna är en plats där medvetandet fokuserar, inte där det skapas. Att varje människa du möter är en öppning i samma fält av närvaro som du själv.
När du blundar ikväll kommer världen fortfarande att kännas verklig. Bordet kommer fortfarande att kännas fast. Minnen kommer fortfarande att dyka upp. Tankar kommer fortfarande att tala. Illusionerna försvinner inte för att du har sett dem. De fortsätter, precis som vågorna fortsätter att rulla även när du vet att allt är hav.
Men något i dig har förändrats.
Du vet nu att du inte är fångad av illusionerna. Att du inte är tankarna som tänks, kroppen som förändras, minnena som redigeras eller tiden som rusar. Du är platsen där allt detta uppstår. Du är det öppna fältet bakom upplevelsen – vittnet, varandet, medvetandets ljusa yta.
Den där känslan av existentiell ensamhet du kanske burit större delen av ditt liv har spruckit en aning. Inte för att någon annan har fyllt tomrummet, utan för att du sett att tomrummet aldrig var ditt. Det var en skugga, kastad av en missuppfattning om vem du är.
När du nu ser världen igen, kommer du kanske att lägga märke till små förändringar. Att du hör tystnaden oftare. Att du märker mellanrummen mellan tankarna. Att du ser det levande i andra människor snarare än bara deras roller. Att du känner en viss lätthet i bröstet där det förr fanns en tyngd. Att du upplever vardagen – kaffekoppen, skuggan på väggen, doften av regn – inte som triviala detaljer, utan som portaler till den stilla dimension som alltid funnits här.
Till slut blir det tydligt: det var inte världen som förändrades. Det var du som slutade se den genom illusionens smala öppning. Du har vänt dig om, som i Platons gamla allegori, och upptäckt ljuset bakom dig.
Det finns inget att sträva efter längre. Inget att uppnå. Inget att ”bli”. Du är redan hemma. Du har alltid varit det. Skillnaden är att du nu vet det.
Och i den vetskapen – den största enkelheten av alla – kan du vila.
Till Del 4 Kapitel 37
Upptäck mer från Akasha.se - Inre visdom i en ny tid
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.