Fällan i det yttre : att äga utan att ägas

KAPITEL 26

När vi gradvis vaknar till den inre dimensionen – den stilla, rymdlika närvaron bakom tanken – börjar vi också se varför livet så ofta känts tungt, splittrat och dramatiskt. Det beror inte på att världen är fel. Det beror på att vi, i egots dröm, har försökt använda världen för ett syfte den aldrig var avsedd att fylla: att laga ett inre tomrum. 

Detta tomrum uppstår varje gång vi tappar kontakten med vår djupaste identitet, när vi glömmer att vi i grunden redan är hela, att vågen aldrig varit skild från havet. Då kliver egot in och erbjuder sin lösning: fyll tomrummet utifrån. Det viskar: ”När jag får det där kommer jag äntligen vara hel. När andra ser mig som jag vill bli sedd, kommer jag äntligen vara trygg. När jag äger, presterar, blir någon – då kommer det kännas rätt.” Men egot lovar mer än det kan hålla. Det är törst som försöker släcka sig med saltvatten. 

Vi är alla del av ett samhälle som har gjort denna jakt till vardag. Allt från konsumtion till statusjakt till självbildsbyggande är ofta variationer på samma tema: försök att reparera ett inre sår med yttre medel. Vi försöker manifestera livet vi vill ha, skapa en identitet, samla prylar, relationer, meriter, likes – utan att se att mekanismen i botten är densamma: en flykt från att vila i oss själva som vi är. Därför förlorar alla yttre mål så snabbt sin glans. De kan stimulera, men de kan inte stilla. Inte för att det är fel att ha dem, utan för att de aldrig kan ge det vi hoppas att de ska ge. Det är inte världen som är problemet, utan illusionen om vad världen kan ge. När du tror att du är ofullständig, kommer du kräva att världen fyller dig. Men världen kan inte ge det du söker, för det du söker är du själv – den dimension av dig som aldrig saknas något. 

Egot knyter sig fast vid saker genom identifikation. Det säger: ”Det här är jag.” Inte bara om objekt – ”min bil”, ”mitt hem” – utan också om roller och berättelser: ”min karriär”, ”min relation”, ”min status”, ”min andlighet”. Bundenheten känns inte som bundenhet, den känns som trygghet: ”Det här är min plats i världen.” Det är därför människor inte bara förlorar pengar, jobb eller relationer, utan ibland faller samman när de förlorar dem. Det är inte bara något de ägde som rycks bort – det är en bit av deras identitet. Men varje förlust avslöjar samma sak: vi var aldrig det vi knöt oss till. Det vi trodde att vi ägde, var ofta det som i tysthet höll fast i oss. 

Frihet handlar därför inte om att bli av med allting, utan om att förändra hur vi relaterar till det. Varje genuin tradition som talar om uppvaknande uttrycker samma princip: det är inte sakerna som binder dig, utan ditt sätt att hålla fast vid dem. Du kan ha ett hem, en kropp, en partner, ett uppdrag, ett konto på banken. Inget av detta står i konflikt med klarhet. Världen är här för att levas, älskas, uppskattas. Men sann frihet uppstår först när allt detta får vara just det – något du uppskattar, inte något du är. 

När du inte längre använder världen för att ”komplettera” dig, kan du börja möta den som den är, istället för som en förlängning av ditt ego. Att njuta av något utan att göra det till en del av din identitet är en stilla, ovanlig glädje. Det är som att hålla sand i handen, inte krampaktigt och inte genom att låta allt rinna bort, utan med en mjuk, öppen hand. Sanden stannar så länge den stannar, och när den faller vet du att du aldrig verkligen ägde den – du delade bara en stund med den. 

Det verkliga skiftet sker när du börjar möta världen från närvaro istället för från begär. När du är förankrad i den inre rymden förändras sättet du använder det yttre på. Du uppskattar föremål, men definieras inte av dem. Du älskar människor, men använder dem inte för att fylla din egen brist. Du arbetar, skapar, bidrar – men din identitet ligger inte i rollen. När saker förändras, vilket de ofrånkomligen gör, finns det sorg, saknad eller omställning, men inte samma existentiella kollaps, för du höll aldrig fast på samma sätt från början. 

Detta är inte likgiltighet. Tvärtom. När du inte kräver att världen ska rädda dig, kan du äntligen vara verkligt närvarande i den. Du lyssnar mer, njuter mer, ser klarare. Du blir mer lekfull, mer mottaglig, mer villig att låta livet vara som det är. När du inte behöver att varje situation ska ”ge dig något”, blir du fri att faktiskt möta situationen – och människorna i den – på riktigt. 

Till sist ser du något paradoxalt klart: världen var aldrig menad att ge dig en stabil identitet. Den är föränderlig, flytande, byggd av tillfälliga former i ett oändligt tomrum. Den kan inte vara din grund. Men den kan ge dig något annat – något större. Den kan spegla dig tillbaka till dig själv. I varje förlust, varje uppgång, varje nytt objekt, varje avslut finns en tyst inbjudan: ”Om inte det här är du… vem är du då?” 

Det är först när du slutar kräva av världen att den ska ge dig något den inte kan ge, som du verkligen börjar se den. Då blir livet mer av en dans än ett projekt. Stegen kommer och går, partner byts, musiken skiftar, men något i dig står stilla mitt i rörelsen. Du är inte längre en våg som krampaktigt försöker hålla fast vid havet. Du är havet som med lätt hand låter sina vågor komma och gå. 

Till Del 3 Kapitel 25 <-> Kapitel 27