Gränssnittets första ikon : varför världen är färglös

KAPITEL 11

Tänk dig att du håller en röd ros i handen. Den verkar glöda. Ett intensivt, levande rött som nästan vibrerar mot bakgrunden, som om färgen själv hade en egen närvaro i världen. Det känns självklart att detta röd finns där ute, på kronbladen, lika verkligt som deras form och tyngd. 

Men om du följer rosen in i den fysikaliska verkligheten, steg för steg, börjar något märkligt hända. Först försvinner mjukheten och doften – du har bara strukturer och molekyler kvar. Går du ännu längre in, till ljuset som når rosen och reflekteras mot din näthinna, finns inte längre något rött. Där ute finns bara elektromagnetiska vågor: variationer i våglängd, en ren, matematisk dans av energi genom rumtiden, helt utan nyanser av rött, blått eller grönt. 

Den tanke som då sakta tränger sig på är omvälvande: hela världens färgprakt – solnedgångarnas guld, skogarnas djupa gröna, blodets mörka vermilion – existerar inte i världen som sådan. Den existerar i dig. Inte i objektet, inte i fotonen, inte i själva ljuset, utan i ditt medvetande. Färg är en intern kodning, en ikon i gränssnittet, skapad av evolutionen för att hjälpa dig att navigera, överleva och välja. 

När en foton träffar näthinnan händer inget som liknar ”färg”. Den exciterar bara olika typer av tappar som är känsliga för olika våglängdsområden. Därifrån börjar hjärnans översättningsarbete: elektriska impulser skjuts genom synnerven, passerar flera stationer i hjärnstammen och synbarken, där kontraster förstärks, kanter identifieras, mönster gissas fram – och någonstans i detta nätverk uppstår upplevelsen rött. 

Det är inte fotonen som är röd. Det är upplevelsen som är röd. 

”Rött” är lika mycket en mental uppfinning som skrivbordsikonen på din dator. Ikonen visar inte hur filen egentligen ser ut, den symboliserar bara något funktionellt. På samma sätt visar färgen inte vad världen ”är i sig” – den kodar bara våglängder på ett sätt som är användbart för dig. 

Långt innan vi kunde tala om hjärnprocesser anade filosofer detta. Immanuel Kant hävdade att vår upplevelse av världen alltid är en samproduktion: det finns ett ”något” där ute – ett ting, ett fenomen – men hur det upplevs beror på den medvetna apparat som tolkar det. Neurologin har i stor utsträckning sprungit ikapp den intuitionen. Försöker du föreställa dig världen helt befriad från all subjektiv upplevelse, blir det inte en färgglad scen kvar, utan abstraktion: våglängder, energinivåer, sannolikhetsfördelningar. 

Ändå är hjärnan inte ens beroende av fullständig information för att skapa färg. Tvärtom. Den fyller i, gissar, kompletterar. I experiment där delar av synfältet saknas – till exempel vid skotom, blinda fläckar, eller där man artificiellt manipulerat bort information – tar hjärnan blixtsnabbt beslutet att ”laga” bilden. Saknas en bit av en yta, fylls den automatiskt i med samma färg som omgivningen. Du ser en hel bild inte för att den är hel, utan för att din hjärna smugglar in färg och form där den tycker att de borde finnas. 

Detta är både genialt och förrädiskt. Genialt, för det gör världen stabil och begriplig trots att den sensoriska inputen ofta är bristfällig. Förrädiskt, för vi förväxlar kompletteringen med verkligheten själv. 

Ur evolutionens perspektiv är färgens roll kristallklar. Att kunna skilja mogen frukt från omogen, frisk hud från sjuk, blod från vatten, rovdjur från lövverk – allt detta har gett enorma överlevnadsfördelar. Färgkontraster hjälper organismen att fatta snabba beslut. Sanningen om fotonens ”verkliga natur” spelar ingen roll i detta spel. Det är inte den mest korrekta representationen som vinner, utan den mest funktionella. 

Det mest förbluffande är att den fysiska världen, sedd genom fysikens lins, är neutral. Den saknar alla de kvaliteter vi spontant projicerar på den. Den har temperatur, men inte känslan av värme eller kyla. Den har molekyler, men inte doft. Den har vågor, men inte ljud. Den har våglängder, men inte färg. 

Allt detta – värme, kyla, doft, smak, ljud, färg – uppstår först när nervsystemet översätter fysisk stimulans till upplevelse. Ljud är tryckvågor i luft som vi tolkar som ton. Doft är molekyler som vi tolkar som essens. Färg är ljusvågor vi tolkar som skönhet, fara eller mognad. 

Därför ser två människor aldrig exakt samma värld. De kanske tittar mot samma ros, men deras inre upplevelser skiljer sig åt. Deras barndom, språk, kultur, emotionella lägen och neurologiska skillnader färgar bokstavligen färgerna. Det vi kallar ”rött” är ett gemensamt namn för en klass av upplevelser, men var och en av oss bär sin egen nyans. 

Här börjar en djupare sanning skymta fram. Om färg är en ikon i gränssnittet – en intern symbol, inte en egenskap hos objekten – vad säger det då om resten av världen? Om rött är skapat i dig, för dig, kanske hela den värld du tror dig betrakta ”utifrån” i själva verket är ett språk som talas i ditt medvetande. 

Vi börjar ana konturerna av något avgörande: att verkligheten kanske inte i första hand är ett rum fyllt av färdiga ting, utan ett dynamiskt system av relationer som bara blir ”värld” när de möter ett medvetande som kodar dem till upplevelse. 

Men illusionen är inte färdigutredd än. Om färg visar sig vara en kodning – vad är då materia? Vad är det du tror dig ta i när du lägger handen mot bordsskivan, väggen, din egen kropp? 

För att svara på det måste vi gå ännu djupare, in i fysikens mest svindlande domäner – där fasthet försvinner, där ”ting” löses upp i fält, där allt du någonsin rört vid visar sig vara… ingenting du någonsin rört vid i den mening du trodde. 

Det är dit nästa kapitel tar oss. 

Till Del 1 Kapitel 10 <-> Kapitel 12