Många världar : verkligheten som ständigt förgrenande flod

KAPITEL 19

När man väl verkligen tagit in universums extrema finjustering – dessa absurdt precisa konstanter som håller kosmos i ett känsligt mellantillstånd mellan fullständigt kaos och total stagnation – blir en fråga nästan omöjlig att undvika: 

Måste universum vara just så här för att vi ska kunna finnas? 

Eller… finns det andra universum där rattarna står annorlunda? 

Det är här fysiken öppnar en dörr som både kittlar och skrämmer. En dörr många fysiker hellre låter stå på glänt, därför att det som väntar bakom den hotar att omkullkasta nästan allt vi tar för givet om val, identitet, ansvar – till och med vad vi menar med ”ett liv”. 

Bakom den dörren väntar Hugh Everetts ”Many Worlds”-tolkning (mångvärlds- hypotesen). 

En idé som en gång hånades, sedan ignorerades, och som idag är en av de mest seriöst diskuterade tolkningarna av kvantmekaniken. En teori så radikal att om den är sann, så väljer verkligheten aldrig en väg. Den tar alla. 

När vågen aldrig kollapsar 

I kapitel 17 såg vi hur kvantfysiken verkar säga att partiklar beter sig som vågor av sannolikhet tills vi mäter dem – och att de först då ”väljer” ett läge. I standard bilden kollapsar vågfunktionen vid observation. 

Everett, en briljant men obekväm doktorand på 1950-talet, ställde då den förbjudna frågan: 

Vad händer om vågfunktionen aldrig kollapsar? 

Vad händer om kollapsen inte är något som händer med världen, utan bara något som händer med oss – ett perspektivskifte, en begränsad vy? Vad om universum fortsätter i alla möjliga tillstånd, men vi följer bara ett enda spår genom detta förgrenade landskap? 

Everetts svar var lika enkelt som chockerande: 

Universum kvistar av. Allt som kan hända, händer – men i olika grenar. 

När en partikel kan gå till höger eller vänster, delar sig verkligheten i två grenar. När en radioaktiv kärna kan sönderfalla eller inte, splittas kosmos i två versioner. 

Och när du står inför ett val – flytta eller stanna, säga ja eller nej, våga eller låta bli – delar sig också verkligheten, enligt samma logik. I en gren väljer du A. I en annan väljer du B. 

Det krävs ingen extra magi för detta. Det är bara kvantmekanikens egen matematik, tagen på fullt allvar. 

Varje kvantprocess blir en klyvning av världar. Detta sker hela tiden. Överallt. I varje ögonblick. Resultatet är häpnadsväckande: 

Du lever i ett universum där alla alternativ existerar. Du följer bara en enda stig genom en kosmisk skog av oändliga förgreningar. 

Floden som delar sig själv 

Om universum är en flod, så beskriver Many Worlds en flod som oavbrutet delar sig, tusen gånger i sekunden, i allt finare strömmar. 

Varje ström är ett universum. Vissa skiljer sig åt bara genom en kvantsvängning i en partikel. Andra skiljer sig så mycket att du där lever ett helt annat liv – eller aldrig ens blir född. 

Detta är inte bara poesi. Det är vad Everetts tolkning säger om du låter Schrödingerekvationen gälla utan specialregler. De vanliga kvantekvationerna behöver ingen ”kollapslag”. Vi lade till den för att behålla en intuitiv bild där bara en version av verkligheten finns. 

Everett vägrade den kompromissen. Han lät matematiken tala – och lät verkligheten följa med, hur obekväm den än blev. 

Ditt liv som du aldrig levde 

Om Many Worlds stämmer, då finns det en version av dig som: 

• flyttade den där sommaren du nästan gjorde det 

• skrev den där boken 

• startade företaget du bara tänkte på 

• stannade kvar i relationen – eller lämnade den 

• sa ja där du sa nej 

• sa nej där du sa ja 

Det finns ett universum där du läser dessa rader, ett där du lade ifrån dig boken för tre sidor sedan, ett där du aldrig öppnade den. 

Det du upplever som ”mitt liv” är då inte hela du. Det är en gren – en enda tråd – i ett oändligt vävverk av möjliga historier. 

Det ställer en fråga rakt i ansiktet på oss: 

Vad betyder ”du” i en sådan verklighet? 

Är du den lokala personen som just nu läser detta? 
Eller är du något större – hela trädets struktur, floden som helhet, medvetandets rörelse genom alla dessa grenar? 

Everett gav oss verktygen, men inte svaret. Fast frågan vägrar försvinna: 

Om det finns otaliga versioner av ”dig”, vem är då den som upplever just den här? 

Fysiken pekar – du vandrar 

Det kanske mest störande med Many Worlds är att den inte egentligen är mer ”spekulativ” än andra tolkningar. Den är ofta mindre godtycklig, eftersom den inte kräver någon extra kollapsmekanism. 

Men även om fysiken kan beskriva förgreningen, säger den ingenting om varför ditt medvetande upplever just en gren och inte alla. Den beskriver skogen – men inte vandrare. 

Ur Everetts perspektiv finns ingen central berättelse, ingen privilegierad version av universum. Bara ett oändligt grenverk av möjligheter, alla lika verkliga. 

Fysikern Max Tegmark har kallat detta ”det ultimata universum” – ett kosmos där allt som kan existera också existerar i någon gren, och där våra liv är projektioner genom detta hyperlandskap av möjligheter. 

Det innebär inte att ditt liv saknar betydelse. Det betyder snarare att du är mycket större än den berättelse du brukar kalla ”jag”. Det du upplever nu är en lokal loggfil från ett mycket större system. 

Men då uppstår nästa fråga: 

Om verkligheten i grunden är en förgrening av möjliga tillstånd – vad är det då som håller ihop den? Vad är det som är samma, när allt annat delar sig? 

Verkligheten som information 

Här närmar vi oss en hypotes som växer sig allt starkare i både fysik och filosofi: att det som ytterst existerar inte är ”saker” utan information. Att det du är, och det universum är, i grunden är mönster – inte materia. 

Om Many Worlds är sant kan vi se varje gren som ett möjligt informationsflöde, en särskild version av hur verkligheten kan läsa upp sin egen kod. Men information, för att vara något, måste alltid ”köras” av något – tolkas, upplevas, hållas i medvetande. 

Det är precis här nästa kapitel tar vid. 

Vi kommer nu till den punkt där vi kan börja knyta ihop trådarna: finjusteringen, kvantmekaniken, multiversum – och du. Inte som kropp, inte som berättelse, utan som bärare av information och medvetande. 

Verkligheten är information. 
Du är information. 
Men information är aldrig frikopplad – den kräver alltid ett medvetande som upplever den. 

Det är in i den hypotesen vi nu går, i kapitel 20. 

Till Del 2 Kapitel 18 <-> Kapitel 20