Mörkrets Maskin : Egots imperium genom historien

KAPITEL 13

När vi i Del 1 började plocka isär vår upplevelse av världen såg vi hur mycket som redan är “förberett” åt oss innan vi hinner tänka en tanke. Sinnet förenklar, sorterar, fyller i luckor. Minnet skriver om sig själv. Kroppen är en process, inte ett objekt. Det mesta sker i det dolda. Men under alla dessa lager finns en särskild konstruktion som färgar nästan allt vi gör, allt vi tror, allt vi fruktar. Det är den vi kallar egot. 

Egot är inte en skurk i moralisk mening. Det är en strategi. En evolutionär uppfinning. Ett användargränssnitt som säger: ”Det här är jag. Det där är världen. Det där kan hota mig. Det här måste skydda mig.” I ett landskap av rovdjur, svält och osäkerhet var det en genial lösning. För att snabbt kunna reagera behövde våra förfäder en inre modell där de själva stod i centrum. Ur den modellen föddes berättelsen om “mig” och “mitt”. 

Problemet uppstår när denna primitiva överlevnadsmekanism blir vår identitet. När rösten som en gång skulle hjälpa kroppen att överleva börjar styra hela vårt psykologiska liv – och till slut hela vår historia. 

När människor samlas i grupper växer egot i skala. Det slutar inte vid huden. Det börjar säga: ”Vi” istället för ”jag”. Vi som folk, vi som nation, vi som religion, vi som ras, vi som ideologi. Det kollektiva egot fungerar precis som det individuella: det vill ha rätt, det vill kontrollera, det söker fiender, det bygger berättelser där det själv är hjälten. Skillnaden är bara att konsekvenserna blir större. 

Det är lätt att se historien som en rad episoder styrda av enskilda ledare – kejsare, kungar, diktatorer – men i grunden är de oftast megafoner för något större. De ger röst åt ett redan existerande kollektivt ego, ett psykologiskt klimat av rädsla, sår, stolthet och skam. När tillräckligt många människor bär samma inre sår, blir det till slut en yttre struktur. En stat, en ideologi, ett imperium. 

Under 1900-talet dog omkring tvåhundra miljoner människor av mänskligt våld. Siffran är så stor att den nästan slutar betyda något, men bakom varje enskilt liv finns samma mekanik: egot som gör berättelsen viktigare än människan. Nazismen var inte i första hand en ideologi om “ondska”, utan en identitetsdröm: vi mot dem, renhet mot förfall, styrka mot svaghet. Stalin såg inte sig själv som en skurk, utan som en nödvändig väktare av en idé. När en berättelse blir absolut, kan allt rättfärdigas i dess namn. 

Kolonialismen var likadan, bara långsammare. Miljoner människor dog inte för att någon vaknade på morgonen och tänkte: ”Jag vill orsaka maximal smärta.” De dog därför att andra människors liv värderades lägre än den egna gruppens trygghet, välstånd och självbild. Egot är inte bara aggressivt – det är framför allt likgiltigt. Det känner nästan bara sin egen smärta. 

Och här blir det obekvämt: vi vill gärna tro att vi är “förbi” detta. Att vi, moderna människor, skulle vara väsentligt annorlunda. Men egot har bara bytt skepnad. Det lever i nationalismens återkomst, i digitala drev och polarisering, i ekonomiska system där människovärde mäts i produktivitet, i kommentarsfält där människor reduceras till åsikter att attackera eller försvara. 

Egot älskar konflikt. Det växer av indignation, moralisk överlägsenhet, berättelser om hot och heroism. Ju starkare känsla, desto mer känner det att det “finns”. Därför trivs det lika bra i spirituella kretsar som i politiska: så fort något blir “vi som har förstått” mot “de som sover” är det egot som tagit över, bara i ny kostym. 

Det riktigt farliga är inte att egot finns, utan att det är osynligt för sig självt. Det tror att det är du. Det tror att dess överlevnad är din överlevnad. Och så länge vi aldrig ifrågasätter denna identifikation kan det fortsätta styra, både individuellt och kollektivt. 

När mystiker genom tiderna talat om “slöjan” eller “illusionen” har det ofta tolkats metafysiskt, men det är också en psykologisk sanning: slöjan är berättelsen om det separata jaget. Så länge den är ogenomskinlig kan människor bränna hela kontinenter och ändå känna sig som offer. De tror att de försvarar sin existens, när de i själva verket försvarar en mental konstruktion. 

Men något håller på att hända. För första gången i historien börjar vi få språk – inte bara från mystik, utan från psykologi, neurovetenskap och filosofi – för att se egot som fenomen. Inte som vår identitet, utan som en funktion. Något som har fyllt sin roll, men som inte längre behöver sitta vid rodret. 

Det är här Mörkrets Maskin börjar skaka i sina fogar. Inte därför att vi blivit “goda”, utan därför att vi börjar se. Och det är det egot inte klarar. Det tål inte ljus. 

I nästa kapitel lyfter vi blicken ett steg till och ser vad som händer när egot inte bara styr individer och ledare, utan hela epoker. När mörkret blir kollektivt. 

Till Del 1 Kapitel 12 <-> Del 2 Kapitel 14