KAPITEL 14
När vi ser tillbaka på mänsklighetens historia är det frestande att tänka i termer av “onda ledare” och “oskyldiga folk”. Några få karismatiska galningar drog med sig massorna, och resten följde av rädsla eller okunskap. Men om vi tittar närmare ser vi att något annat pågår: ett inre tillstånd som växer i skala. Egot lämnar individen, smälter samman över miljoner psyken och blir en historisk kraft.
Det är detta vi kallar kollektivt mörker.
Människan är, så vitt vi vet, den enda art som dödar i masskala för idéer. Andra djur slåss om revir, mat, parning. Vi slaktar för flaggor, gudar, principer, renhet, ideologier. Det är här egot visar sin mest extrema form: när en tanke blir viktigare än ett liv.
Under 1700-, 1800- och 1900-talen accelererade något. Vår tekniska förmåga växte explosionsartat, men vår psykologiska mognad följde inte med. Vi uppfann ångkraft, elektricitet, industri, moderna byråkratier – och därmed också nya sätt att skada på avstånd, effektivt, utan att se offrens ansikten. Egot fick för första gången i historien tillgång till industriell kraft.
Resultatet blev århundraden där idéer dödade åt oss.
Totalitära regimer är egon i samhällsformat. De fungerar psykologiskt på samma sätt som en sårad individ: de tål inte kritik, de måste ha rätt, de behöver en fiende för att känna sig levande, de kontrollerar berättelsen, de rasar när verkligheten inte stämmer med bilden de byggt. Skillnaden är bara att de har arméer, fängelser och propagandamaskiner.
När fascismen växte fram var det inte bara en mans vilja som skapade den. Miljontals människor projicerade sin frustration, sin skam, sin upplevelse av maktlöshet på en gemensam identitet: nationen, rasen, ledaren. De som kände sig små kunde känna sig stora genom att smälta samman med något “större”. De som saknade mening fick en plats i en berättelse. Egot älskar sådana manus: tydliga hjältar, tydliga fiender, enkel moral.
Under Stalin och Mao dog tiotals miljoner människor i svält och utrensningar. Inte först och främst för att ledarna var monster, utan för att de var fullständigt identifierade med en idé – och därmed oförmögna att erkänna misstag. För egot är det värre att tappa ansiktet än att andra tappar livet. När en experimentell politik går fel, dubblar det hellre insatsen än ändrar kurs. Bilden måste räddas, kosta vad det kosta vill.
Kolonialismens svältkatastrofer hade samma logik, men i kostym. Miljoner människor dog i Indien och Irland samtidigt som mat skeppades ut ur landet. Inte för att man aktivt ville se dem dö, utan för att deras lidande inte vägde lika tungt som imperiets självbild och ekonomiska intressen. Egot behöver inte hat för att skapa mörker. Det räcker med likgiltighet.
Psykologin bakom detta är välkänd i dag: när människor går in i gruppidentiteter sjunker medvetenheten. Det kallas grupppolarisering. Individens nyanserade omdöme ersätts av gruppens enkla berättelse. När vi känner oss hotade blir vi mer aggressiva. När vi skäms, söker vi syndabockar. När vi är osäkra, dras vi till ledare som säger att de är säkra. När vi är trötta, låter vi någon annan tänka åt oss.
Detta är modernitetens paradox. Vi har mer information än någonsin, men är inte nödvändigtvis klokare. Vi har fler kanaler än någonsin, men lyssnar inte djupare. Sociala medier förstärker egots reflexer: behovet av att ha rätt, synas, vinna, tillhöra. Algoritmer belönar affekt, förenkling, konflikt. Det kollektiva egot har digitaliserats.
I en sådan värld är det lätt att känna sig överväldigad, cynisk eller uppgiven. Men här finns också en öppning. För lidandet som denna dynamik skapar är inte bara destruktivt; det är också en varningssignal. Det är civilisationens motsvarighet till individens kris. När det gör tillräckligt ont, uppstår sprickor i identifikationen.
En människa som fastnat i konflikter kan plötsligt se att hatet inte lindrar smärtan, utan fördjupar den. En nation som gått igenom katastrof kan börja se sin egen roll i det som hänt. En generation som tröttnat på polarisering kan börja söka efter något djupare än “vi mot dom”.
På samma sätt som individer vaknar genom kriser, kan också kulturer göra det. De mörkaste epokerna i historien är inte bara bottenpunkter – de är också vändpunkter. Ur askan föds inte bara nya system, utan även nya former av medvetenhet.
För första gången i historien har vi verktyg att förstå denna process medan den pågår. Vi kan se det kollektiva egot, inte som “hur världen är”, utan som ett psykologiskt fenomen: gammalt, djupt, men inte absolut. Något som kan observeras, ifrågasättas, mjukna.
Detta är civilisationens nästa stora steg. Inte en teknologisk revolution, utan en psykologisk. Inte ännu en ideologi, utan ett skifte i varifrån vi ser: från egots trånga jagkänsla till den vidare identitet vi utforskat i Del 3 – vittnet, närvaron, medvetandet som inte slutar vid huden.
Vi är inte dömda att upprepa vår historia i all evighet. Men vi är dömda att upprepa den tills vi förstår hur den fungerar.
Till Del 2 Kapitel 13 <-> Kapitel 15
Upptäck mer från Akasha.se - Inre visdom i en ny tid
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.