Rummet runt smärtan : konsten att sluta bråka med nuet

KAPITEL 22

När du börjar känna igen Vittnet i dig – den där stilla punkten som ser tankar och känslor komma och gå – händer något oväntat. Det som först dyker upp i ljuset är inte frid, utan allt det du länge försökt springa ifrån. Oro du skjutit undan, sorg du inte haft tid med, skam du burit som om den vore självklar, ilska som egentligen vilat under ytan i åratal. 

Det kan kännas som ett nederlag: ”Skulle inte det här med medvetenhet göra mig lugn? Varför känns allting mer?” Men det är inte du som blivit mer kaotisk. Det är du som äntligen ser vad som faktiskt pågår. Ljuset har tänds i ett rum som länge varit halvmörkt.

Det finns ett märkligt drag i sinnet som blir väldigt tydligt i det här skedet. Nästan oavsett vad du känner, finns det ofta en underliggande sats i bakgrunden: 

”Det här ögonblicket borde inte vara som det är.” 

Just den meningen, uttalad eller inte, skapar en inre friktion. Obehaget i sig är en sak – trycket i bröstet, knuten i magen, tyngden i axlarna. Men så lägger sinnet ett lager till ovanpå: ”Det här får inte finnas. Det betyder att något är fel. Jag måste bort härifrån.” Det är den dragkampen som gör mest ont. 

Smärta är en del av livet. Motstånd är smärtans förstärkare. 

Vi är vana att tro att känslan är problemet. ”Om bara den här ångesten försvann… om bara sorgen la sig… om bara irritationen gick över… då skulle allt vara okej.” Men om du tittar närmare ser du att det inte är hela sanningen. En känsla är i grunden en rörelse i kroppen: värme, kyla, tryck, pirr, tomhet, spänning. Det som gör den outhärdlig är ofta allt som klistras på: rädslan för känslan, analysen av varför den finns, domarna mot dig själv för att du känner den. 

När du börjar se den skillnaden – mellan själva energin och berättelsen om den – öppnas en oväntad möjlighet: du kan inte alltid ta bort smärtan, men du kan sluta bråka med den. 

Tänk dig en tung klump i bröstet. Kanske är det oro. Kanske sorg. Kanske något du inte ens har ett namn för, bara en dyster tyngd. När du är helt identifierad med den känns det som att du är klumpen. Din värld krymper till den punkt där det gör mest ont. 

Men någonstans i dig har Vittnet redan vaknat lite. Du märker inte bara att du är orolig – du märker också att du märker det. Och precis där, i den lilla glimten av medvetenhet, finns en dörr. 

Vad händer om du, i stället för att genast försöka fly, tyst inom dig säger: 

”Okej. Det är så här just nu.” 

Inte som en stor andlig gest. Mer som en enkel, trött ärlighet: det är så här. Inte: ”Det kommer alltid vara så här.” Inte: ”Jag borde vilja ha det så här.” Bara: ”Just nu är det här det som händer.” 

I samma stund gör du en minimal inre rörelse. Du kliver ett halvt steg bakåt. Känslan är kvar, men du klamrar dig inte lika hårt fast i den. Kroppen kan fortfarande kännas trång, men något i dig har blivit aningen vidare. 

Då börjar klumpen i bröstet visa sig på ett annat sätt. Den går från att vara ett massivt block till att kännas mer som energi: pulserande, vibrerande, rörlig. Den kan expandera lite, krympa, röra sig uppåt eller nedåt. Du ser att den inte är frusen. Den lever. Och framför allt: du ser att den finns i dig, men att du inte enbart är den. 

Det är detta några kallar för – rummet runt smärtan – . 

Rummet är inte en särskild plats i kroppen. Det är medvetenheten som låter smärtan finnas utan att gå sönder av den. Samma Vittne som ser dina tankar kan också hålla dina känslor. När du inte längre spänner dig mot det du känner, får känslan utrymme att röra sig, förändras, ebbas ut i sin egen takt. 

Det betyder inte att smärta plötsligt blir behaglig. En våg av ångest är fortfarande obekväm. En gammal sorg kan fortfarande göra ont på ett sätt som känns fysiskt. Men den får sluta vara fiende. Den får bli besökare. Och besökare, till skillnad från fiender, behöver du inte bekämpa. Du kan låta dem komma och låta dem gå. 

Du kan prova detta i det lilla, utan att göra det till en teknik du ”måste lyckas med”. Nästa gång en stark känsla kommer – kanske på kvällen när allt blir tystare, eller mitt i en vardagssituation som triggar dig – lägg märke till den i kroppen. Inte med ord, utan med ren känsel. Var känns det? Hur känns det, rent fysiskt? Bara en kort stund. Och se om du vågar släppa in en enda, enkel tanke: ”Okej. Du får vara här en liten stund.” 

Inte mer än så. 

Ofta händer inget dramatiskt. Det slår inte upp någon himmelsk port. Men något i dig slutar hålla andan. Axlarna sänks en aning. Andningen blir en millimeter djupare. Känslan är kvar, men greppet har mjuknat något. Den äger inte hela dig i samma grad. 

Det är lätt att blanda ihop detta med uppgivenhet. Som om acceptans vore samma sak som att ge upp, lägga sig platt, aldrig ändra något. Men den acceptans det handlar om här rör inte hela ditt liv, inte alla framtida val. Den rör bara detta enda ögonblick. 

Att acceptera nuet betyder inte: ”Det här kommer alltid vara så här.” Det betyder: ”Jag slutar låtsas att det som redan är, inte är.” 

När du väl har erkänt hur det faktiskt är – i kroppen, i känslan, i situationen – kan du för första gången förhålla dig till det på riktigt. Du ser om det finns något du behöver säga, något du behöver sätta stopp för, något du behöver lämna, något du behöver söka hjälp för. Men nu sker det från kontakt med verkligheten, inte från en kamp mot den. 

Det är skillnaden mellan att försöka styra en bil genom att stirra på kartan, och att först titta upp på vägen framför dig. Kartan kan vara hur detaljerad som helst, men utan kontakt med vägen är den värdelös. På samma sätt kan du ha hur många teorier som helst om ditt liv, dina relationer, din barndom – men om du inte är i kontakt med hur nuet faktiskt känns i kroppen, tänker du i luften. 

När du slutar bråka med nuet, frigörs en sorts energi som tidigare varit låst i motstånd. Tänk på alla gånger du tänkt: ”Jag borde inte känna så här”, ”En normal människa skulle inte reagera så här”, ”Det här bevisar att jag är fel.” Varje sådan tanke är som att lägga en tung filt över en redan varm kropp. Den gör inte känslan lättare. Den kväver den. 

När du istället låter känslan andas – utan att kalla den rätt eller fel – händer något långsamt men kraftfullt. Vissa mönster börjar lösas upp. Inte därför att du analyserat klart, utan därför att du slutat ge dem samma motstånd att tugga på. 

Det här märks särskilt tydligt i relationer. Förr eller senare kommer någon nära dig säga eller göra något som träffar en känslig punkt. Tidigare gick reaktionen kanske väldigt snabbt: försvar, attack, tystnad, reträtt. Orden flög, eller drog sig tillbaka, innan du hann andas. 

Nu händer samma sak – men du har, ibland, en bråkdels sekund mer plats inuti. Du märker: ”Oj, här kom en skarp våg av skam” eller ”Nu drog magen ihop sig av rädsla.” Bara att du ser det, ens lite grann, kan göra att du inte svarar lika automatiskt. Du kanske fortfarande blir arg eller drar dig undan – du är fortfarande människa – men rörelsen är inte lika total. Mitt i allt finns en svag aning om Vittnet: någon i dig ser vad som händer. 

Med tiden kan det förändra själva samtalen. Du upptäcker att det ibland går att säga: ”När du sa så, blev jag riktigt arg. Jag märker att jag vill slå ifrån mig, men jag försöker bara andas med det.” Det är ingen teknik. Det är bara ett sätt att beskriva vad som faktiskt händer, utan att göra den andre till fiende. 

Och lika viktigt: du börjar se den samme kampen i andra. När någon reagerar hårt – med spydighet, kyla, drama, överkontroll – ser du inte bara beteendet. Du anar också deras trånga rum inuti. Du vet hur det känns att inte ha något utrymme kring sin egen smärta. Du har varit där. Du är där fortfarande ibland. 

Ur den insikten växer en mjukare sorts känsla. Inte sentimental, inte gränslös, men mer grundad. Du behöver inte längre stänga av dig själv för att stå ut med andra. Du kan både känna din egen reaktion och ha en aning om deras. Den rymd du övat med dina egna känslor börjar smitta av sig på dina relationer. 

Det betyder inte att du ska stanna i situationer som skadar dig, eller acceptera vad som helst med ett leende. Ibland är den mest kärleksfulla handlingen att lämna, att säga nej, att markera en gräns. Men även då kan du försöka göra det från kontakt med nuet, inte från ett automatiskt krig mot det. När du säger nej från rummet runt smärtan, låter det annorlunda än när du säger nej mitt i en inre storm. 

Allt detta låter kanske enkelt i teorin. I praktiken är det en livslång övning att sluta bråka med nuet. Sinnet är van vid sin kamp. Det kommer gång på gång att vilja tillbaka till gamla mönster: analysera, förklara, dramatise­ra, skjuta undan. Varje gång du märker det och mildrar greppet, om så bara minimalt, har du redan gjort något oerhört: du har flyttat din utgångspunkt, om så bara en centimeter, från kampen till Vittnet. 

Så småningom blir det tydligare att rummet runt smärtan inte är något du skapar. Det är något som redan finns. Smärtan uppstår i det. Motståndet uppstår i det. Tankarna om alltihop uppstår i det. Men själva rummet – medvetandets stilla botten – skadas inte av vågorna som går genom det. 

Ju oftare du får en smak av det, desto mer naturligt blir det att vända dig dit igen när livet skaver. Inte som flykt, utan som hemkomst. Du går inte bort från känslan, du går bort från föreställningen att du måste bära den ensam, i ett slutet litet jag. 

Det är här något djupare börjar anas: att det finns en dimension i dig som inte är beroende av att livet känns behagligt för att vara hel. En stillhet som inte väntar på bättre omständigheter för att vakna. Den har funnits där hela tiden, även när du var helt uppslukad av din smärta. 

I nästa kapitel vänder vi blicken ännu tydligare mot den dimensionen. Vi går från rummet runt smärtan till rummet runt hela livet – den inre verklighet där tid tappar sitt grepp, där nuet slutar vara en smal punkt du rusar förbi och blir en levande grundton du kan vila i, mitt i allt som fortsätter att komma och gå.

Till Del 3 Kapitel 21 <-> Kapitel 23