KAPITEL 28
Det finns ett märkligt fenomen som de flesta aldrig märker: språket vi tänker med formar världen vi ser. Orden är som linser, och när linsen är för trång för verkligheten, krymper verkligheten till linsens storlek. Vi tror att vi beskriver världen, men oftast beskriver vi bara våra egna tankar – och förväxlar dem med världen.
Här ligger språkets största fälla: det gör det flytande till något fast, det vidsträckta till något trångt, det levande till något dött. Det gör en process till ett substantiv, förvandlar förändring till identitet. Och eftersom vi tänker i språk, gör vi samma sak med oss själva.
När en stark känsla uppstår – ilska, sorg, frustration – sker något nästan omärkligt i sinnet. En tanke formuleras: ”Jag är arg.” I samma ögonblick har känslan blivit identitet. Du är inte längre en människa som upplever ilska; du är ilskan. Subjekt och objekt smälter samman.
Men i verkligheten är känslan inte du. Den är ett fenomen som passerar genom dig, precis som ett moln passerar genom himlen. Himlen blir inte molnet, den är bara rymden där molnet tillfälligt visar sig. Ändå, på grund av språkets struktur, blir molnet ”jag”.
Det är här lidandet tar form. När du identifierar dig med en känsla, kommer du också omedvetet att försvara den, hålla fast vid den, rättfärdiga den. Egot älskar att ha rätt, även när priset är att lida. Det är inte känslan i sig som är problemet – det är identifikationen. Skillnaden mellan ”Jag är arg” och ”Det finns ilska i mig” är skillnaden mellan att leva instängd i ett rum utan fönster och att stå ute på ett fält med himlen öppen över dig. Känslan är densamma, men du är inte längre inlåst i den.
Språket skapar också motstånd. Ord är inte bara etiketter; de fungerar som små inre handlingar. När en tanke dyker upp som säger: ”Det här borde inte hända”, har ett inre nej redan formulerats. Kroppen drar ihop sig, andningen förändras, nervsystemet går i försvar. Språket sätter igång reaktionen. En mening blir till en fysisk verklighet.
Ord som ”problem”, ”fel”, ”alltid”, ”aldrig”, ”jag är sådan” fungerar ofta som små knutar i medvetandet. De låser situationer i stället för att låta dem vara rörelser. Språket säger: ”Det här är ett problem.” Medvetenheten säger: ”Här är en situation.” Språket säger: ”Jag är misslyckad.” Medvetenheten säger: ”Här finns en erfarenhet som gör ont – och en möjlighet att se något nytt.” Språket säger: ”De har fel, jag har rätt.” Medvetenheten ser: ”Här finns två perspektiv.”
När du börjar se igenom språkets fälla händer något väsentligt: verkligheten expanderar. Den blir mindre trång. Du går från en värld byggd av kategorier och etiketter till en värld som kan upplevas direkt, innan den blir tolkning. Livet blir mindre som en berättelse du försöker kontrollera och mer som en levande process du deltar i.
En av de mest befriande insikter en människa kan få är att hon inte är begränsad till berättelsen hon berättar om sig själv – inte ens den hon berättar tyst i sitt eget huvud. Vi lever ofta som om vi är huvudpersonen i en roman där allt som sker måste tolkas, värderas och förklaras. Men livet är inte en roman. Det är ett pulserande flöde av sinnesintryck, känslor, impulser, möten, möjligheter – något mycket större än vad någon tanke kan rymma.
När du märker att du är mer än orden du använder om dig själv, uppstår en stilla klarhet. Du kan låta orden vara verktyg istället för definitioner. De blir pilar som pekar, inte burar som stänger. En tanke uppstår. Du ser den. Du behöver inte följa den. Du kan notera: ”Här kom en mening, en tolkning.” Bara genom att se den som en tanke, förlorar den en del av sin tyngd.
Det avgörande genombrottet kommer när du upptäcker mellanrummet mellan en tanke och den du är. Mellan språket och medvetandet. Mellan ordet och verkligheten. Det är samma mellanrum som du anat i pausen mellan två andetag, i tystnaden efter en mening, i ögonblicket precis innan du instinktivt reagerar.
Det är här friheten bor.
Det är i detta mellanrum acceptans uppstår, klarhet föds och du kan möta världen utan att vara helt insnärjd i berättelser om hur den borde vara. När tanken ”Det här är fel” dyker upp, kan du istället för att omedelbart agera på den bara se: ”Det här är en tanke.” Det är som att dra ur sladden till en maskin som annars skulle sätta igång sitt gamla program.
Det är inte tanken som är problemet. Tankar kommer och går, det är deras natur. Problemet uppstår när du inte ser att den är en tanke, utan tar den som ett faktum, som verklighet. När du ser den som tanke, lättar greppet. En spricka öppnas. Du står inte längre helt inne i ordens värld – du står i medvetandets större rum, där orden passerar.
Språkets fälla blir synlig i samma stund som du upptäcker att du alltid varit större än orden kunde beskriva. Det du är i din djupaste kärna är inte en mening, inte en etikett, inte en historia. Det är den tysta, levande närvaro som alla ord uppstår i – och försvinner tillbaka i igen.
Till Del 3 Kapitel 27 <-> Kapitel 29
Upptäck mer från Akasha.se - Inre visdom i en ny tid
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.