Tomrummet som svävar : varför ingenting är fast

KAPITEL 12

Om världen i sig själv är färglös, återstår en sista fråga om illusionens arkitektur: om färgen inte finns ”där ute” – vad finns då där ute? 

Du kanske tänker att även om rosen inte är röd i någon objektiv mening, så är den åtminstone fast. Bordet du lutar dig mot är fast. Stolen du sitter på är fast. Golvet under fötterna är fast. Fasthet känns som en absolut egenskap hos världen. Färger kan vara mentala uppfinningar – men materia är väl ändå materia? 

Det är just här den största illusionen av dem alla börjar spricka. 

För att förstå varför måste vi zooma in. Först försvinner ytan, sedan strukturen, sedan molekylerna. Vi går vidare förbi atomerna, förbi elektronskalen, ned mot materiens mest fundamentala nivå. Och där, längst nere där vi trodde att världens ”byggstenar” väntade, möter vi något överraskande. 

Vi möter tomrum. 

En atom består till över 99,99999 procent av tomhet. Den lilla rest som inte är tomhet är inte ens ”saker” i klassisk mening, utan energifält, sannolikhetsmoln, vibrationsmönster. Om du hypotetiskt tog bort allt tomrum ur alla människor på jorden – alla åtta miljarder kroppar – skulle hela mänskligheten kunna komprimeras till något i storlek med en sockerbit. 

Resten av vår kollektiva ”fasthet” är luft i strukturen. En sorts kosmisk spets. 

Det bord du rör vid? Det du upplever som massiv yta? I fysikalisk mening är det två moln av elektroner som repellerar varandra. Din hand och bordet möts aldrig. Någonsin. Fasthet är bara resultatet av elektromagnetiska krafter som hindrar partiklarna i din hand från att passera genom partiklarna i bordet. 

Det sker ingen faktisk kontakt. Bara kraftfält som håller avstånd. 

Denna insikt är inte poesi, den är fysik. 

Richard Feynman brukade påminna sina studenter om att om våra ögon kunde se elektromagnetiska krafter direkt, skulle världen se ut som ett myller av fält – av attraktion och repulsion – utan en enda solid form i sikte. Vi skulle se att allt svävar, allt är avstånd, allt är relation. Det vi kallar ”föremål” är stabila mönster i fält, inte klossar av kompakt substans. 

Det finns inga ting i sig. Det finns processer, mönster, interaktioner. 

Ändå upplevs världen som solid. Bordet känns hårt. Stolen bär dig. Väggar tar emot din tyngd. Hur är det möjligt om nästan allt är tomrum? 

Svaret liknar det vi såg med färg: fasthet är en ikon i ditt gränssnitt. Ett evolutionärt användargränssnitt för en värld av fält. Din hjärna komprimerar kvantfältens nästan obegripliga dynamik till en enkel, begriplig upplevelse: ”hårt”, ”mjukt”, ”slätt”, ”vasst”. Utan detta gränssnitt skulle du inte kunna plocka upp äpplen, undvika klippor eller bygga hus. 

Fasthet är inte en egenskap hos världen, utan en upplevelse av elektromagnetisk repulsion. 

När elektronerna i din hud kommer tillräckligt nära elektronerna i bordet skickar nervcellerna en signal. Men själva upplevelsen av ”beröring” sker inte i handen, utan i hjärnan. Det som händer i huden är bara rådata – en serie elektriska impulser. Hjärnan tar emot dessa impulser och skickar tillbaka en modell: ”det här är fast”, ”det här är lent”, ”det här är varmt”, ”det här är kallt”. 

Modellen känns omedelbar, självklar, tung. Vi förväxlar den med mekaniken som gav upphov till den. 

I själva verket lever vi i en värld där tre nivåer ständigt överlagras: 

1. Den fysikaliska nivån – fält, tomrum, sannolikheter, relationer. 

2. Den neurala nivån – elektrisk kodning, nervsignaler, synapser, rytmer. 

3. Den subjektiva nivån – färg, form, fasthet, smak, doft, ljud, känslor. 

Vi lever i nivå 3, men vi tror att vi upplever nivå 1. 

När du lutar dig mot en vägg är det i verkligheten två osynliga fält som håller varandra på avstånd – som två magneter där polerna aldrig riktigt möts. När du håller någon i handen är det inte två kroppar som rör varandra i egentlig mening. Det är två energifält som kommer nära, och två medvetanden som tolkar detta avstånd som ”kontakt” – och kontakt som ”närhet”. 

När denna insikt sjunker in, uppstår ofta en märklig mjukhet i sättet att se världen. Det är som om allting blir lite mindre kompakt, lite mindre absolut. Du anar att det du kallar ”verkligheten där ute” alltid redan är ett samspel mellan det som finns och det sätt på vilket det kodas i dig. 

Ingenting är så fast som det känns. 

Och här, i detta subtila skifte, öppnas en fråga som leder oss direkt ut ur illusionens arkitektur och rakt in i bokens nästa stora tema: 

Om varken färg, fasthet, form eller kontakt finns i världen som den är, utan uppstår först i medvetandet – vad säger det då om medvetandets roll? Är det bara en passiv mottagare som speglar ”det som finns”, eller är det själva tolkaren – den plats där världen blir upplevelse? 

Med andra ord: 

Om världen inte är som den ser ut – vad är då du, som ser den? 

Det är här vi lämnar den fysiska illusionens domäner och kliver in i nästa del av boken. Här börjar vi närma oss den mest förbryllande frågan i hela vetenskapen och filosofin: medvetandet självt. 

Det är här slöjan börjar rämna på riktigt. 

Till Del 1 Kapitel 11 <-> Del 2 Kapitel 13