Varandets djup : att leva som medvetande

KAPITEL 24

När du börjar ana att Himmelriket inte är en plats långt borta utan en dimension mitt i nuet, väcks en ny fråga: 
Hur lever man härifrån – i en värld som nästan är byggd för att dra dig bort från nuet? 

Det moderna livet är inte konstruerat för stillhet. Inte av illvilja, utan av logik. Ekonomin behöver din otillfredsställelse. Reklamen behöver din känsla av att något saknas. Sociala medier behöver din nyfikenhet, din jämförelselust, din rädsla att missa något. Nyhetsflödet behöver din oro. Allt detta har en sak gemensamt: det drar din uppmärksamhet ut ur det här ögonblicket, in i berättelser om vad du borde bli, skaffa, göra, bevisa. 

I en sådan värld kan närvaro lätt låta som ett projekt bland alla andra. Något att lägga till i kalendern, förbättra, utvärdera. Men varandet – det vi nu närmar oss – är egentligen det som finns kvar när du slutar göra just det. Det är inte ännu en aktivitet. Det är det du är, när du inte längre håller så hårt fast vid allt du gör. 

Ofta börjar det i det allra minsta. Du är mitt inne i dagen. Tankarna snurrar kring nästa sak: nästa möte, nästa konflikt, nästa försök att reda ut något. Så händer något obetydligt: en solfläck på bordet, en kopp som står kvar efter någon, ljudet av ett avlägset tåg. För en sekund tappar din inre kommentator greppet. Du tittar bara. Du lyssnar bara. 

Det är tyst i dig, men inte tomt. 

Inga stora insikter. Inga andliga fyrverkerier. Bara en mjuk, stilla känsla av att vara här. 

Det är nuets port. 

I det ögonblicket är du inte främst ”den som har problem”, ”den som är efter”, ”den som måste skärpa sig” eller ”den som tagit fel beslut”. Alla dessa identiteter vilar för en stund. Kvar finns bara ett rent faktum: du är. 

Lägg märke till hur enkelt det är. Sinnet gillar komplicerade vägar. Det vill gärna att det djupaste i livet ska vara svårt att nå, kräva avancerade metoder, speciella platser, rätt personer. Varandet går åt andra hållet. Det gömmer sig inte i det extrema, utan i det helt vanliga. 

Att känna varandet är som att märka bakgrundstonen i en melodi. Den har funnits där hela tiden, men din uppmärksamhet har varit upptagen av melodins rörelser, hopp, fall, dissonanser. När du för första gången hör tonarten, själva rymden melodin vilar i, kan du aldrig riktigt ohöra den. Den finns där som en tyst referens, även när stycket blir stökigt. 

Så är det också med känslan av ”jag är”. 

Om du ser tillbaka på ditt liv – barndom, tonår, vuxenliv – förändras nästan allt. Kroppen ser annorlunda ut. Rummet du lever i är annorlunda. Människorna omkring dig har skiftat. Dina åsikter har ändrats, drömmar har fötts och dött, rädslor har kommit och gått. Men om du känner efter finns något som inte riktigt följt med i den förändringen: den enkla upplevelsen av att vara medveten. 

Den hade ingen etikett när du var liten. Du var bara här. Du registrerade ljus, ljud, ansikten, värme, kyla. Sen kom språket, och med språket identiteten. ”Jag” knöts allt hårdare till namn, historia, prestationer, roller. Det är inte fel. Det är en del av att bli människa. Men någonstans på vägen glömdes det bort att ”jag” egentligen först betydde: jag är. 

När nuets port öppnas – i små, diskreta glimtar – börjar det här minnet vakna igen. 

Först kan det nästan vara en besvikelse. Många förväntar sig att det innersta ska kännas dramatiskt: extas, ljus, lyckorus. Men varandet är oftast väldigt vardagligt. Det känns inte som ”något särskilt”. Det känns mer som avsaknaden av det som alltid pågått: jakten, bråket, flykten, kommentarerna. Som om någon stängt av en maskin i bakgrunden som du inte visste bullrade – förrän den tystnade. 

Just därför är det lätt att missa. Sinnet säger: ”Jaha, var det här allt? Det är ju… bara stilla.” 

Ja. Precis. 

Skillnaden mot dina vanliga tillstånd är ändå enorm. I varandet är du inte längre i krig med ögonblicket. Du försöker inte justera det. Du håller inte upp en mental bild av hur det borde vara, och jämför konstant. Du är inte upptagen av en förbättrad version av dig själv, utan av det som faktiskt händer nu – i kroppen, i rummet, i medvetandet. 

Psykologisk tid löser upp sig för en stund. Det betyder inte att minnen försvinner eller att du slutar veta vad klockan är. Det betyder att deras grepp mjuknar. Du sitter inte fast lika hårt i gårdagens scener eller morgondagens scenarion. De kan passera, som bilder i ett album. Du kan ta fram dem när de behövs – för att lära, för att planera – men de bestämmer inte längre hela din känsla av verklighet. 

Det är här varandet för första gången blir en erfarenhet och inte bara ett ord. 

Du behöver inte göra stora ceremonier av det. Det räcker med att ibland, mitt i något enkelt, lägga märke till det. När du diskar. När du går över ett övergångsställe. När du sitter på en stol och lyssnar på någon. Du behöver inte göra något särskilt. Snarare tvärtom: det handlar mer om att du, för ett ögonblick, slutar försöka förbättra någonting. 

I den pausen märker du: du är här, innan tanken om vem du är hinner formulera sig. 

Ju oftare du får en smak av detta, desto mer flyttas en sorts inre tyngdpunkt. Tidigare låg nästan all din vikt i personen: din historia, dina sår, dina framgångar, dina mönster. All energi gick åt till att bygga, bevisa, försvara denna gestalt. Nu börjar något nytt växa fram: du glömmer inte personen, men du vet att du inte bara är den. 

Det kan kännas ovant, ibland till och med skrämmande. Egot tolkar det gärna som förlust: ”Om jag inte är min berättelse, vem är jag då? Om jag inte definierar mig genom allt jag gjort, vad blir kvar?” 

Men när du inte flyr från den frågan, utan stannar kvar i den stilla känslan av ”jag är” utan tillsats, märker du något överraskande: det känns inte tomt. Det känns helt. 

Du upptäcker att den du trodde var ”du” – den sammanlagda bilden av vanor, tankemönster, styrkor, svagheter – mer liknar en rollfigur. En viktig roll, visst. Men fortfarande en roll. Och när du tittar noga märker du att du inte kan vara bara rollen. Något i dig måste redan finnas där för att ens kunna spela den. 

Det är som att leta efter glasögon du hela tiden haft på dig. Du anstränger dig, letar, frågar andra, provar metoder. Men redskapet du använder för att leta är det du letar efter: medvetandet självt. När det går upp för dig kan det komma en sorts stilla skratt inifrån. Inte ett hån mot dig själv, utan en varm insikt om hur skicklig illusionen har varit. 

Efter en sådan glimt fortsätter livet precis som tidigare – men något i bakgrunden har ändrat tonart. Du kan fortfarande fastna i gamla mönster, gå vilse i tankar, reagera starkt. Du blir inte en annan sorts varelse som svävar över allt. Men du vet. Du vet att du inte är lika fångad som du trodde. Du vet att det finns en annan plats inom dig att vila i, även om du glömmer den om och om igen. 

Den vissheten är början på en ny sorts frihet. 

Den märks först i det lilla. Du blir kanske en aning mindre defensiv när någon kritiserar dig. Det gör fortfarande ont – men inte på samma absoluta sätt. Du kan känna smärtan och samtidigt ana varandet bakom den. Du behöver inte längre göra den andre till fiende för att skydda din bild av dig själv. 

Du kanske märker att du inte lika ofta måste ha rätt. Att du kan lyssna lite längre innan du svarar. Att du orkar titta på dina egna mönster utan att genast döma dig. Relationer blir inte perfekt harmoniska – ingen relation är det – men de slutar vara det enda sättet att bekräfta att du finns. De får bli möten mellan två hela varelser, snarare än slagfält där två halvheter kräver av varandra att bli kompletta. 

Även i ensamhet förändras något. Tomma stunder, som tidigare var farliga, fyllda av rastlöshet eller tristess, kan gradvis bli mer neutrala, till och med stillsamt rika. Du börjar märka att du inte är lika beroende av konstant input. Du kan bara sitta. Bara andas. Bara se. Det låter enkelt – och det är det – men för ett sinne som levt i ständig flykt kan just det vara revolutionerande. 

Att leva som medvetandet betyder inte att du slutar vara person. Du har fortfarande en kropp, en historia, sårbarheter, preferenser. Du har fortfarande ansvar, sammanhang, uppgifter. Skillnaden är att du inte längre tror att allt detta är hela du. 

Det är som att stå med ett ben i formen och ett ben i formlöshet. Med det ena benet deltar du fullt ut i livet: arbetar, älskar, sörjer, skapar, kämpar, vilar. Med det andra vilar du i något som inte förändras med omständigheterna: varandet, den stilla bakgrund som bar dig som barn, bär dig nu och kommer bära dig i dina sista stunder. 

Ju mer du vänjer dig vid att känna detta andra ben, desto mindre rädd blir du för livets vågor. Det betyder inte att du välkomnar stormar med öppna armar. Men du vet, någonstans djupt, att det finns en dimension i dig som inte slits sönder även när ytan är hård. 

Och det leder oss direkt in i nästa fråga – den som människan brottats med i århundraden: 
Om så mycket i ditt liv tycks styras av biologi, historia, omständigheter, mönster – vad betyder det då att vara fri? 

Om du både är vågen, med sin unika form, höjd och rörelse, och samtidigt havet som bär alla vågor – var ligger då din egentliga frihet? I personen som försöker välja rätt, eller i medvetandet som är större än alla val? 

I nästa kapitel, ”Vågen och havet – lösningen på den fria viljans paradox”, fördjupar vi just detta. Vi ska se hur de insikter du nu anat om Vittnet, nuet och varandet kan kasta ett nytt ljus över en av de mest klassiska frågorna: styr du ditt liv – eller blir du levd? Och vad händer när båda visar sig vara sanna, fast på olika djup? 

Till Del 3 Kapitel 23 <-> Kapitel 25